Måndag
Hello.
Idag är det måndag igen, ännu en tråkig vecka i skolan -.- Vi har engelskaredovisning, matteprov och tyskaprov den här veckan, och so redovisning. Jag förstår inte hur jag ska hinna det, jag ska ju rida också! På onsdag ska jag prata i aulan , somebody save me! Hahaha nej men det ska nog gå bra jag ska inte säga så mycket :)
Igår tävlade Kulan, hon var så sjukt fin och hoppade så fint så jag blev fick nästan några glädjetårar där... :)§
I helgen beställde jag lite kläder, skriver mer om det sen när dom kommer. Jag ÄLSKAR shop online!
Snart är det sommarlov, yay :D Typ 5 veckor kvar bara ;) Ska bli så skönt med lov, men det finns så mycket jobbigt som kan hända då också så jag får se hur det blir. Men husarö med H i början ska bli askul!
Pusshej
Idag är det måndag igen, ännu en tråkig vecka i skolan -.- Vi har engelskaredovisning, matteprov och tyskaprov den här veckan, och so redovisning. Jag förstår inte hur jag ska hinna det, jag ska ju rida också! På onsdag ska jag prata i aulan , somebody save me! Hahaha nej men det ska nog gå bra jag ska inte säga så mycket :)
Igår tävlade Kulan, hon var så sjukt fin och hoppade så fint så jag blev fick nästan några glädjetårar där... :)§
I helgen beställde jag lite kläder, skriver mer om det sen när dom kommer. Jag ÄLSKAR shop online!
Snart är det sommarlov, yay :D Typ 5 veckor kvar bara ;) Ska bli så skönt med lov, men det finns så mycket jobbigt som kan hända då också så jag får se hur det blir. Men husarö med H i början ska bli askul!
Pusshej
Längesen.
Hej där:)
Det var längesen jag skrev här, jag har inte alls haft tid, men nu helt plötsligt så kände jag verkligen för att skriva nånting. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, om jag ska berätta om hur mitt liv varit den senaste tiden så lär det här bli ganska långt. Man kan väl säga att det har hänt mycket olika saker, roliga och mindre roliga, och mer säger jag inte ;)
Minnen är både bra och dåligt, och vissa vill man minnas mer och vissa mindre. Ibland spelas de upp när man verkligen inte vill, men vad ska man göra när det inte går att tränga undan dem? Vissa minnen vill man såklart inte glömma, men ibland så känns det som om de får oss att må dåligt fast vi inte märker det själva.
När man trott att såren börjat läka rivs de upp igen och igen och igen. Och så gör det lika ont igen. Men vad ska man göra mer än att acceptera det? Till slut vågar man inte berätta mer för någon och man blir helt annorlunda, man känner inte ens igen sig själv längre. Det bästa är nog ändå att acceptera hur det är då, och sluta skylla på sig själv.
Utan vänner, hur skulle man då få det här att funka? Det är dem som hjälper en genom allting, som får en att fortsätta utan att falla tillbaka. Men ibland finns det ingen som märker tårarna, smärtan eller vad det nu kan vara. Men det gör ingenting, trots att man önskar att de såg så gör det egentligen ingenting, för det är så mycket de ser annars så man kan inte klaga. Det är bara själviskt. Man kan ju inte lägga sina egna misstag, sina egna minnen eller sina egna känslor på någon annan och tycka att det är okej liksom.
Det här blev längre än jag trodde... men jag fick ur mig ganska mycket i alla fall. Fast det är nog inte så många som förstår det här :)
Pussar
Det var längesen jag skrev här, jag har inte alls haft tid, men nu helt plötsligt så kände jag verkligen för att skriva nånting. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, om jag ska berätta om hur mitt liv varit den senaste tiden så lär det här bli ganska långt. Man kan väl säga att det har hänt mycket olika saker, roliga och mindre roliga, och mer säger jag inte ;)
Minnen är både bra och dåligt, och vissa vill man minnas mer och vissa mindre. Ibland spelas de upp när man verkligen inte vill, men vad ska man göra när det inte går att tränga undan dem? Vissa minnen vill man såklart inte glömma, men ibland så känns det som om de får oss att må dåligt fast vi inte märker det själva.
När man trott att såren börjat läka rivs de upp igen och igen och igen. Och så gör det lika ont igen. Men vad ska man göra mer än att acceptera det? Till slut vågar man inte berätta mer för någon och man blir helt annorlunda, man känner inte ens igen sig själv längre. Det bästa är nog ändå att acceptera hur det är då, och sluta skylla på sig själv.
Utan vänner, hur skulle man då få det här att funka? Det är dem som hjälper en genom allting, som får en att fortsätta utan att falla tillbaka. Men ibland finns det ingen som märker tårarna, smärtan eller vad det nu kan vara. Men det gör ingenting, trots att man önskar att de såg så gör det egentligen ingenting, för det är så mycket de ser annars så man kan inte klaga. Det är bara själviskt. Man kan ju inte lägga sina egna misstag, sina egna minnen eller sina egna känslor på någon annan och tycka att det är okej liksom.
Det här blev längre än jag trodde... men jag fick ur mig ganska mycket i alla fall. Fast det är nog inte så många som förstår det här :)
Pussar
